Lauantaina 28.12.2024, Pub Grönan, Hanko
Hankolaisrokkarit onnittelevat kotikaupunkiaan
Elämä on juhlaa. Mitä muuta voi todeta Hangon juhlavuoden jälkeen, jolloin toinen juhla seurasi toistaan? Viimeisen sanan saivat paikalliset rokkarit, jotka innokkaan ja runsaslukuisen yleisön edessä päästivät kaiken energiansa valloilleen lyhyen 15 minuutin keikan aikana. Andy Warhol ounasteli tätä jo 60-luvulla kun hän totesi: ”Tulevaisuudessa kuuluisuus kestää 15 minuuttia”! Esiintyjien joukossa näkyi tiettyä hermostuneisuutta, ja yleisön tunnelma oli vähintäänkin odottava. Illan isäntä, Peter ”Stena” Stenström, totesi aluksi, että kaupunki ilman anarkiaa ei ole kaupunki, ja rockmusiikki edustaa anarkiaa meidän pienessä kaupungissamme.
Kun suhteellisen uusi bändi The Black Cherries aloitti, sali oli jo täynnä viimeistä paikkaa myöten. Laulaja Ann-Sofie Eriksson ei koskaan pelkää uusia haasteita. Nyt hänet nähtiin lavalla Les Paul -kitara kaulassaan – uusi ”look”, joka sopi hyvin bändin kokonaisuuteen. Tällä kertaa ohjelmistossa oli: “Sweet Soul Sister” (The Cult), “Big Time” (Great White) ja oma kappale “I Would Never” (Kuuntele tästä) Lyriikat kertovat elämän sankareista ja rehellisyydestä, joka kestää pisimpään: ”Distant paths lead to fortune – Couraged souls find a way – Living heroes walk among us – Fight the Devil every day”. Kitaristi Tony Öblomin hyvin soiva Stratocaster puristaa ulos riffejä ja sooloja aidossa 80-luvun tyylissä, 80-luvun ikoni- basisti Stig Udd näyttää tyylikkäältä, ja rumpali Daniel Biström heiluttaa kapuloitaan aidolla hevimeiningillä!
Hangö Rockare gratulerar hemstaden
Livet är en fest. Vad annat kan man konstatera efter Hangös jubileumsår där den ena festen avlöst den andra. Det sista ordet fick ortens rockare, som inför en talrik och entusiastisk publik, släppte lös all sin energi under en kort 15 min spelning. Det var som Andy Warhol sade på 60-talet: ”In the future fame will last for 15 minutes”! Man kunde skönja en viss nervositet bland de uppträdande artisterna och stämningen bland publiken var minst sagt förväntansfull! Kvällens värd, Peter ”Stena” Stenström, konstaterade inledningsvis att en stad utan anarki är ingen stad, och rockmusiken representerar anarkin i vår lilla stad.
När det relativt nya bandet The Black Cherries inledde var salen redan fylld till sista plats. Sångaren Ann-Sofie Eriksson är aldrig rädd för nya utmaningar. Nu sågs hon på scen med en Les Paul-gitarr om halsen, en ny ”look” som passade bra in i bandets helhet. På repertoaren denna gång: ”Sweet Soul Sister ”(the Cult), ”Big Time” (Great White) och den egna låten” I Would Never” (lyssna här) . Lyriken berättar om livets hjältar och om ärligheten som varar längst: ”Distant paths lead to fortune – Couraged souls find a way – Living heroes walk among us – Fight the Devil every day”. Gitarristen Tony Öbloms välklingande Stratocaster pressar ut riff och solon i äkta 80-tals stil, 80-tals ikonen, basisten Stig Udd, håller stilen och trummisen Daniel Biström svingar pinnorna i äkta heavymanér!
"Distant paths lead to fortune – Couraged souls find a way – Living heroes walk among us – Fight the Devil every day”
Rock´n Roll Wall of Fame ja Leif Björck Band
Yleisön osoittaessa suosiotaan oli aika palkita kaksi uutta hankolaista muusikkoa Rock’n Roll Wall of Fameen. Onnittelut Tony Öblomille ja Leif Björckille!
Yksi illan odotetuimmista bändeistä, Leif Björck Band, astuu lavalle. Leif on säveltänyt neljä omaa kappaletta paikallisilla elementeillä, ja tänään ne esitettiin livenä ensimmäistä kertaa. Lyriikat ovat ruotsiksi. Leif esittelee orkesterin jäsenet illan humoristisimmalla tavalla: Tony Öblom on ”kommunalarn”, basisti Mathias Löfstedtiä hän kutsuu ”stadsdirektöreniksi! Luotettava ja Hangossa ahkerasti käytetty rumpali Rolf Gammals saa arvonimen ”äkta byfåne”! Erityisesti kappaleessa “Min stad” isketään kovaa vallanpitäjiin:"Chefer och direktörer som kommer och går – dom tror dom har makten men de e ju inte så – dom tror dom kan köpa oss men de spelar ju ingen roll – för de e vi som visar var skåpet ska stå". Leif Björckin pop-tyyliset sävellykset toimivat hyvin livenä, mikä antaa toivoa siitä, että pop-ilmiö Leif nähdään lavalla jatkossakin!
Efter publikens ovationer är det tid för att premiera två nya hangömusiker med The Rock´n Roll Wall of Fame. Grattis till utmärkelsen Tony Öblom och Leif Björck!
En av kvällens mest emotsedda inslag , Leif Björck Band, intar scenen. Leif har komponerat fyra egna låtar med lokala inslag och ikväll uppförs de live för första gången. Lyriken går på svenska. Leif står för kvällens mest humoristiska presentation av orkestermedlemmarna: Tony Öblom är ”kommunalarn", basisten Mathias Löfstedt kallar han för ”stadsdirektören”! Pålitliga, och i Hangö flitigt anlitade trummisen Rolf Gammals, får titeln ”äkta byfåne”! Speciellt i låten ”Min stad” går man hårt åt etablissemanget: ”Chefer och direktörer som kommer och går – dom tror dom har makten men de e ju inte så – dom tror dom kan köpa oss men det spelar ju ingen roll – för de e vi som visar var skåpet skall stå”! Leif Björcks kompositioner i pop-stil visade sig fungera bra live, vilket ger hopp om att vi får se mera av pop-fenomenet Leif på scen!
"Chefer och direktörer som kommer och går – dom tror dom har makten men de e ju inte så – dom tror dom kan köpa oss men de spelar ju ingen roll – för de e vi som visar var skåpet ska stå"
Rolf Gammals & Mathias Löfstedt
Garage- ja suomirokkia
Two-Stroke Power Band, joka on lyhyessä ajassa saavuttanut kulttiaseman kaupungissamme, kuulosti erilaiselta kuin aiemmin. Kitaristi/laulaja Peter Luoma käytti oktaaviefektiä, joka laskee kitaran paksuimpien kielten äänen bassotasolle. Nyt illan äänimaisema oli erilainen, koska yksilölliseen soundcheckiin ei ollut aikaa. Kaikki oli tunnetun ääniteknikko Smoju Pajun käsissä, joka muotoili soundin oman mieltymyksensä mukaan. Bassotaajuudet tulivat esiin voimakkaammin, ja bändi kuulosti triolta, vaikka lavalla oli kitaristin lisäksi vain kovaa lyövä rumpali Thomas Luoma! Mielenkiintoista ja yllättävää! Duon ehkä pidetyin kappale “Whose Truth” kertoo paljon bändin asenteesta:
"Do we have to live in segregation - an existence based on tailored information, the truth is there but do we listen”
Jorma Nousiainen ja Piilolinssit esittivät omia kappaleitaan. He aloittivat “Sellisti” biisillä, joka on vanhempi kappale Lastenvahdit-yhtyeen ohjelmistosta. Sen jälkeen kuultiin “Whiskey on vienyt ääneni”, joka on muokattu versio Jorman Loyal Action -yhtyeen kappaleesta. (lue lisää Loyal Actionista tästä) He päättivät setin Iggy Popin coverilla “Passenger”, jossa lyriikat oli suomentanut Jorma. Laulun nimi oli “Juhlat Saapaskukkulan”! Synkän humoristinen tarina Hangon juorumaailmasta! Taustalaulaja Sanna Jylkkä nousi lavalle. "Eilen huhun tuon kuulla sain – kuinka perjantaina kuulan kalloon sain – mutta teille totuuden jo kertoa vois – en aio kuolla vielä pois."Mikko Varpalahti soitti kitaraa, ja rummuissa nähtiin Mathias Löfstedt. Bassossa illan ahkerin basisti – Stig Udd. Yleisön tunnelma tarttui artisteihin. Nyt vallitsi harvinainen tilanne, jossa paikalliset bändit ja heidän ohjelmistonsa otettiin vastaan suurin suosionosoituksin. Koskaan aiemmin näiden bändien omia kappaleita ei ole vastaanotettu näin!
Two-Stroke Power Band, som på kort tid uppnått kultstatus i vår stad, lät annorlunda än tidigare. Gitarrist/sångaren Peter Luoma använder sig av en octave-effekt som sänker gitarrens tjockaste strängar till basnivå. Nu var kvällens ljudbild en annan p.g.a att det inte fanns tid för individuell soundcheck. Allt låg i händerna på etablerade ljudtekninkern Smoju Paju, som formade soundet enligt eget tycke. Bastonerna blev mera famträdande och bandet lät som en trio, trots att förutom Peter så fanns ytterligare endast hårtslående trummisen Thomas Luoma på scenen! Intressant och överraskande! Duons kanske mest uppskattade låt ”Whose Truth” berättar mycket om attityden ”Do we have to live in segregation – an existence based on tailored information – the truth is there but do we listen”?
Jorma Nousiainen ja Piilolinssit framför egna låtar. De inleder med ”Sellisti”, en låt från Lastenvahdits repertoar från förr. Därefter följer ”Whiskey on vienyt ääneni”, en omarbetad låt från Jormas tid i Loyal Action. (läs mera om Loyal Action här) De avslutar med en cover av Iggy Pop; ”Passenger” med lyrik på finska av Jorma. Sångtiteln är ”Juhlat Saapaskukkulan”! En med galghumor färgsatt berättelse om ryktesspridning i Hangö! Bakgrundssångaren Sanna Jylkkä stiger upp på scenen. ”Eilen huhun tuon kuulla sain – kuinka perjantaina kuulan kalloon sain – mutta teille totuuden jo kertoa vois – en aio kuolla vielä pois”. Mikko Varpalahti spelar gitarr och på trummor ses Mathias Löfstedt. På bas kvällens mest anlitade basist – Stig Udd.
Stämningen bland publiken smittar av sig på artisterna. Nu råder ett sällsynt läge där de lokala banden och deras repertoar tas emot med stort jubel. Aldrig förr har egna låtar av dessa band fått ett dylikt mottagande!
Palsamiweikot-78 ja LUG rokkaavat täysillä
Hetki on kuin luotu Palsamiweikot-78:lle. Soundi on yhä 70-luvun punkkia, ja kappaleet pysyvät samoina. Tällä kertaa ehdittiin soittaa peräti 5 kappaletta 15 minuutissa, suoraa toimintaa PW:ltä! "Alko on Kii", "Polje polje", "Väistä Urpo", "Anaali Animaali" ja päätösnumero "Ei Vituta Enää", joka on bändin "stadium-sing-along"-laulu. Viimeksi mainittu on unelma rikastumisesta, joka tuo onnea:"Silmäni kun kiinni saan, nukahdan uneen makeaan – Ei ei vituta enää – Lottokuponkini tarkistan, peilistä näen voittajan – Ei ei vituta enää – Vaatteet, autot uusitaan, Nizzasta huvila hankitaan – Ei ei vituta enää!"Yleisö laulaa kertosäkeessä mukana (joka onkin erittäin helposti ymmärrettävä, toim. huom.), ja kappaleen loppupuolen tempon nousu imee viimeisetkin voimat rumpali Jukka Lommilta, basisti-laulaja Palle Rökmanilta, laulaja-kitaristi Kari Huhtaojalta sekä soolokitaristi Kauko Lindforsilta.
"Silmäni kun kiinni saan, nukahdan uneen makeaan – Ei ei vituta enää – Lottokuponkini tarkistan, peilistä näen voittajan – Ei ei vituta enää – Vaatteet, autot uusitaan, Nizzasta huvila hankitaan – Ei ei vituta enää!"
Rocktrio LUG soittaa kolme omaa kappaletta: "Kankkulan Kaivo", "Vastamelua" ja "Kohti Tuntematonta". Viimeisessä kappaleessa lauletaan näin:"Takana kivi ja rauta, edessä avaruus – Mä bootsit jalkaan laitan, suuntana kohde uus – Ei rukouksetkaan auta, tää on ikiaikainen loputtomuus."Tämä melankolinen "swamprock" kuulostaa aidolta. Laulaja-basisti Toni Pirilä tulkitsee sanoitukset vakuuttavasti syvällä äänellä, kitaristi Stig Westerlund luo perustan kitarariffeillä ja taidokkailla sooloilla, ja rumpali Temes Ensimmäinen toimii kuin hyvin öljytty nelitahtimoottori! Huomaa, että tämä yhtye viettää paljon aikaa treenikämpällä – kukaan ei astu toisen varpaille, vaan täydentää kokonaisuutta.
Läget är som skräddarsytt för Palsamiweikot-78. Soundet är ännu 70-tals punk och låtarna desamma. Nu hann man spela hela 5 sånger på 15 minuter, det är rakt på sak för PW! ”Alko on Kii”, ”Polje polje”, Väistä Urpo”, ”Anaali Animaali” och som avslutning bandets ”stadium-sing-along-song” ”Ei Vituta Enää”! Den senaste en dröm om rikedom som ger lycka:”Silmäni kun kiinni saan nukahdan uneen makeaan – Ei ei vituta enää – Lottokuponkini tarkistan peilistä näen voittajan – Ei ei vituta enää – Vaatteet,autot uusitaan Nizzasta huvila hankitaan – Ei ei vituta enää”! Publiken sjunger med i refrängen (som ju är väldigt lättfattlig...red.anm) och tempoökningen i slutet av låten suger ut de sista krafterna av trummisen Jukka Lommi, basisten och sångaren Palle Rökman, sångare/gitarrist Kari Huhtaoja samt sologitarrist Kauko Lindfors!
Rocktrion LUG spelar tre egna kompositioner; ”Kankkulan Kaivo”, ”Vastamelua” och ”Kohti Tuntematonta”: ”Takana kivi ja rauta edessä avaruus – Mä bootsit jalkaan laitan suuntana kohde uus – Ei rukouksetkaan auta, tää on ikiaikainen loputtomuus”. Denna melankoliska ”swamp-musik” låter äkta. Sångaren/basisten Toni Pirilä tolkar texterna trovärdigt med djup stämma, gitarristen Stig Westerlund lägger grunden med gitarriff och välklingande solon och trummisen Temes Ensimmäinen agerar som en välsmörjad fyrtaktsmotor! Det märks att denna orkester spenderar mycket tid i träningslokalen. Ingen trampar varandra på tårna utan de kompletterar varandra.
"Fuck You Hanko"
BALDER, joka esiintyi viimeksi vuonna 2009, aloittaa muistamalla ja kunnioittamalla Martti "Mårre" Forsblomia, joka menehtyi viikkoja ennen joulua sairauskohtaukseen. Hän oli Balderin perustajajäsen ja merkittävä hahmo kaupungin rock-elämässä aina 70-luvun alusta saakka. RIP!
Tarinassa, joka kertoo kovasti töitä tekevän perheenisän turhautumisesta ja henkisestä kivusta, kerrotaan, kuinka hän juoksi Hankopohjoisessa ”crossroadiin” (Jarrumiehenkadun ja Märsaninkadun kulmaan) ja huusi yöhön: "FUCK YOU HANKO!" (kuuntele tästä) Tämä teos petoksesta, köyhyydestä ja luokkaeroista on syvälle kaupunkiin juurtunut. "City Lights and Rock´n Roll" kertoo tylsästä elämästä pienessä kaupungissa:"The first cold winds are blowing through the town – I can feel the misery as I walk down the road – I go for a coffee in the same old place – I hear the same old story, see the same old face." Balder oli latautunut tätä hetkeä varten. Rumpali Jukka Töyrylä hallitsee rock'n'rollin, ja yhtyeen nuorin jäsen Jonas Söderlund sopii täydellisesti rooliinsa (soitti päivän kunniaksi Gibson Firebirdillä!). Keulahahmo Kari "Sumppu" Sundberg lauloi kipinällä äänessään ja vaikutti erittäin läsnäolevalta. Basisti Peter "Stena" Stenström täydensi paketin innostuneella esiintymisellään.
”The first cold winds are blowing through the town - I can feel the misery as I walk down the road – I go for a coffee in the same old place – I hear the same old story see the same old face ”
BALDER, som senast uppträtt 2009, inleder med att minnas och hylla Martti ”Mårre” Forsblom som avled veckorna före jul i en sjukdomsattack. Han var grundande medlem i Balder och en stor personlighet i stadens rockliv ända sedan tidigt 70-tal. RIP!
Den dråpliga historien om den hårtjobbande familjefadern som sprang ut till ”the Crossroad” i hangönorra, korsningen mellan Bromsaregatan och Märsgatan, och vrålade ut sin frustation och psykiska smärta i natten tolkas med pondus: ”FUCK YOU HANKO”! (Lyssna här) Detta verk om svek, fattigdom och klasskillnader är djupt förankrat i staden. ”City Lights and Rock´n Roll” berättar om ett trist liv i en småstad: ”The first cold winds are blowing through the town _ I can feel the misery as I walk down the road – I go for a coffee in the same old place – I hear the same old story see the same old face ”. Balder var laddat för detta tillfälle. Trummisen Jukka Töyrylä kan sin rock´n roll och yngsta medlemmen Jonas Söderlund passar som handen i handsken i denna roll (spelade Gibson Firebird dagen till ära!). Förgrundsfiguren Kari ”Sumppu” Sundberg sjöng med gnista i rösten och verkade mycket närvarande. Basisten Peter ”Stena” Stenström kompletterade paketet med ett engagerat uppträdande.
Rumpalikone Jukka Töyrylä & bassossa Peter "Stena" Stenström
Sali kuumenee, kun BAD TASTE tekee viimeisen (?) comebackinsa. Lavalle nousevat rumpali Anders Wikström, basisti Stig Udd, komppikitaristi Stefan "Krullis" Nordström ja laulaja-kitaristi Harri Ajosmäki. Lyhyen olemassaolonsa aikana he ehtivät tehdä muutaman unohtumattoman keikan. He tekivät levyn, joka Hangossa on yhtä kulttimaineessa kuin Sex Pistolsin "Never Mind the Bollocks" suuressa maailmassa! Nyt he esittivät kaksi kappaletta tältä levyltä: "Trash People" ja "The Sun will Rise Again".
"Trash People": "They are all trash, trash people – they are scumbags so fucking evil – It´s a social desease to have them around – let them live in the backyard, down on the ground – a kick in the ass is all we should give – no mercy on the assholes we all wanna live."
Ei mitään lisättävää, kun Harri Ajosmäki saarnaa rockin anarkistista sanomaa! Päätösbiisi "Rocking in a Free World" houkuttelee illan ensimmäiset tanssijat tanssilattialle.
Hettan i salen stiger när BAD TASTE gör en sista (?) reunion. Upp på scenen kliver trummisen Anders Wikström, basisten Stig Udd, kompgitarrist Stefan "Krullis" Nordström och sångare/gitarrist Harri Ajosmäki. Under den korta tid de existerade hann de med ett par oförglömliga spelningar. Framför allt spelade de in en skiva som i Hangö är lika kultförklarad som Sex Pistol´s ”Never Mind the Bollocks” är i stora världen! Nu uppfördes två låtar från den skivan: ”Trash People” och ”The Sun will Rise again”. ”They are all trash, trash people – they are scumbags so fucking evil – It´s a social desease to have them around – let them live in the backyard, down on the ground – a kick in the ass is all we should give – no mercy on the assholes we all wanna live”. Inget att tillägga när Harri Ajosmäki predikar rockens anarkistiska budskap! Avslutningslåten ”Rocking in a Free World” lockar kvällens första dansare till dansgolvet.
Harri Ajosmäki & rumpali Anders Wikström
Illan päätös: rakkaudenosoitus Hangolle
GROUP, joka oli aktiivinen 70-luvulla, on jälleen noussut henkiin. Tällä kertaa Ann-Sofie Eriksson toimii laulajana. Hän vaihtaa lavalla hippityyliseen asuun, sillä kyseessä on vanhojen proge-biisien tulkinta! Ääniteknikko Smoju Paju siirtyy roolistaan soittamaan sooloja kappaleisiin "Badge" (Cream), "Ohio" (Neil Young) ja "Dancing Fool" (Guess Who). Pedanttina hän ei jätä mitään sattuman varaan, ja soolot kuulostavat autenttisilta! Illan "lavamestari", MATHIAS LÖFSTEDTin tuuraa miksauspöydän ääressä. Komppikitarassa on Mikael Lindholm, rummuissa Jörgen Henriksson ja bassossa Kauko Lindfors – kaikki yhtyeen alkuperäisjäseniä. On selvää, että nämä kaverit ovat syntyneet 70-luvun progen soittajiksi!
Ennen illan viimeistä esiintymistä kohotetaan malja Hangon rokkiskenelle ja Hangon kaupungille.
SOUTH COMPANY oli suunnitellut täydellisen lopetuksen konsertille. Yksinkertaisella konseptilla – tiukka komppibändi ja hyvä laulaja – he täyttivät tanssilattian vanhoilla bileklassikoilla! "Tush" (ZZ Top), "Tahdotko mut tosiaan" ja "Pitkä Kuuma Kesä" (Popeda), "Cum on Feel the Noise" (Slade), "It ain´t What You Do" (Hurriganes) sekä encore-biisinä "Backseat" (Peer Gunt). Komppiryhmässä soittivat Mats Malén rumpuja, Anders Malén bassoa ja Jani Savolainen kitaraa. Laulajana tietysti paikallinen Paul Rodgers: Anders Baarman! He yllättivät myös aloittamalla omalla kappaleellaan. "Sun City" antoi illalle lopullisen tasapainon. Monien anarkististen kannanottojen ja kriittisen runouden jälkeen salissa soi rakkaudentunnustus Hangolle!
"Sun City where the girls are so Pretty – Sun City ´till the morning we party – Sun City the southernmost city – Sun City in our Hearts!"
Tämä oli unohtumaton ilta kaikille paikalla olleille. Yhteisöllisyys oli käsinkosketeltavaa ja osoitti, kuinka yhdistävä voima rockmusiikki on kaupungissamme. Illasta jäi kuva, että kaikki hymyilivät koko ajan. Hangon juhlavuosi ei olisi voinut saada arvokkaampaa päätöstä.
GROUP, som var aktiva på 70-talet, har igen återuppstått. Denna gång med Ann-Sofie Eriksson som sångare. Nu byter hon till en scenklädsel i hippie-stil, det är ju frågan om att tolka gamla proge-låtar! Ljudtekniker Smoju Paju byter roll och spelar solon i låtarna Badge (Cream), Ohio (Neil Young) och Dancing Fool (Guess Who). Pedantisk som han är så lämnar han inget åt slumpen och solona klingar autentiskt! Han turas av kvällens ”scenmästare” MASTHIAS LÖFSTEDT vid mixerbordet. På kompgitarr finns Mikael Lindholm, trummor spelas av Jörgen Henriksson och Kauko Lindfors spelar bas. Alla ursprungsmedlemmar i bandet. Faktum är att dessa gossar verkar ha fötts till världen med en enda uppgift: att spela 70-tals proge! Man kan inte missta sig på deras iver.
Inför det sista numret höjs en skål för det lokala rocklivet och staden Hangö.
SOUTH COMPANY hade utarbetat ett perfekt slut för konserten. Med det enkla konseptet ett tajt kompband och en bra sångare fyllde de dansgolvet med gamla partyklassiker! ”Tush” (ZZ Top), ”Tahdotko mut tosiaan” och ”Pitkä Kuuma Kesä” (Popeda),” Cum on Fill the Noise” (Slade), ”It ain´t What You Do” (Hurriganes) och som encore ”Backseat” (Peer Gunt). I kompgruppen spelade Mats Malén trummor, Anders Malén bas och Jani Savolainen gitarr. Sångare var förstås den lokala Paul Rodgers: Anders Baarman! De överraskade också genom att inleda med en egen låt. ”Sun City” gav kvällen dess slutliga balans. Efter många anarkistiska ställningstaganden och kritisk poesi dyker det plötsligt upp en kärleksförklaring till Hangö! ”Sun City where the girls are so Pretty – Sun City ´till the morning we party – Sun City the southernmost city – Sun City in our Hearts”!
Detta var en oförglömlig kväll för alla på plats. Vi-andan var uppenbar och visade vilken enande kraft rockmusiken är i staden. Man fick bilden av att alla gick omkring och log hela kvällen. Hangös jubileumsår kunde inte få en värdigare avslutning.
Jörgen Henriksson & Mikael Lindholm, Group
Jani Savolainen & Mats Malén, South Company
Comments